Det var en nästan magisk kväll då jag och min hund saffran var ute på en kvällspromenad en sen höstkväll. Vinden smekte ömt mitt bleka ansikte så så ömt nästan som en nyförälskad hand smeker sin kära över kinden som nåt sorts övertygande ömhetsbevis för sin älskade.
 
Den här kvällen, den var presis så magisk. Saffran hoppade och nosade över allt i sin väg. Hon var glad lycklig och lite sådär uppfriskande busig som bara en lycklig hund kunde vara, och som min saffran.
 
På min promenad som passerade en skogsväg för att i nästa ögonlick hade vi hamnat vid stranden där sanden visade små kvarlevor från sommarens badande lyckliga fotsteg. Nu fanns dom där som ett minne blott och inget annat. Men jag var lycklig och kastade ut en Aten i vattnet så min lille hund saffran kunde springa efter. Med långa klumpiga Ben sprang hon allt vad hon förmådde och ut i det mörkblåa höstvattnet. Det var inte vår, det var inte sommar, men det var nu höst och en lycklig sådan. På väg hem så blåste det till mot oss och upp i den Reiska luften så fladdrade de gulröda löven omkring som små änglar som ville vara överallt, och det på samma gång. Lycka.....vad är lycka tänkte jag. Kan det vara detta att man gjort en stilla promenad med att bara vara.? Livet är för härligt för att missä de goda lyckliga stunderna. Vi ser, men ändå SER vi inte. Stanna upp, lyssna vad det vill säga oss, för livet är toppen.